Arealen vall som går till hästar ökar hela tiden, så man kan säga att hästbete på åkermark idag är ett betydelsefullt närproducerat foder. Hästens krav på betet och dess ingående variabler är inte mycket studerat – endast ett fåtal rapporter i ämnet världen över hittades innan detta nya försök jag beskriver nedan genomfördes och i Sverige har endast ett tidigare försök hittats, och det var från 80-talet. Den nya rapporten finns länkad till nedan, samt slutsatsen. Men först lite allmänt om hästbeten:
Selektiva hästar
Hästar på bete är – om mängden bete så tillåter – mycket selektiva i sitt ätande och undviker enligt vissa studier helst områden med högt gräs, vilket generellt är av lägre kvalitet och ofta växer vid gödselhögar. I stället väljer hästarna att främst äta det korta, näringsrika gräset och ratar i första skedet relativt många växter, vilket skapar en blandning av kort och lång vegetation som bidrar till ökad variation i betesstrukturen. Hästar betar helst inte närmare än en meter intill sin egen arts gödsel för att skydda sig mot parasitsmitta. Detta beteende skapar också många betesrator, vilket i sin tur kan leda till problem med utnyttjandegraden på hästbeten.
Hästars krav på bete
Hästens krav på bete påverkas av många olika faktorer. Olika typer av hästar har skilda krav på energi- och proteinintag från betet och det är viktigt att anpassa typen av och tillgången till bete efter den kategori hästar man har. Betesfållan skall även utgöra en motionsyta och därför behöver betet vara tramptåligt med bra varaktighet så att betesvallen kan få en lång liggetid. På grund av bl.a. arealbrist inom i första hand fritidshästsektorn är det ganska vanligt att hästägarna försöker kombinera samma areal till både bete som slåtter. De kommersiella vallfröblandningar till hästbete som idag förekommer i handeln innehåller ofta samma arter och sorter som betesblandningar för nötkreatur, där målet är ett för korna smakligt åkermarksbete för hög produktion. Detta är inte alltid optimalt för hästar.
Det finns inte några absoluta sanningar beträffande vilka växter som betas respektive ratas av olika djurslag. Olika studier har gett olika resultat och information som visat sig vara motsägelsefull. Ha det i beaktande när du läser slutsatserna nedan:
Slutsatserna från studien:
”För att få största möjliga utnyttjande av hästbete på åkermark bör man inte släppa på för sent, då betet kan förväxa och smakligheten minska. Måste man släppa på senare bör man överväga att ev. ta en skörd eller putsa betet innan betespåsläpp på återväxten. Vid betesbrist betar dock hästarna även det förväxta materialet. Om hänsyn inte behöver tas till speciella näringsbehov eller problem hos hästarna kan en betesblandning för häst enligt resultaten i denna studie bestå av följande arter: Timotej, engelskt rajgräs, rörsvingel, rödsvingel, ängsgröe och vitklöver. Även om timotej inte visade sig vara utpräglat smaklig i renbestånd så bör den vara med, framförallt om man avser att även kunna ta en skörd ibland. Mätarblandningen SW 961 hade ju en godkänd avbetningsgrad trots att den innehöll 40 % timotej. Andelen timotej i den blandningen vid påsläpp sista betesomgången 2012 var faktiskt hela 25 %. När det gäller engelskt rajgräs, timotej och rörsvingel bör ”betestyper” om möjligt användas. Rödsvingel, ängsgröe och vitklöver ger en god marktäckning och är smakligt och betes-och tramptåligt. Örter, lusern och käringtand ratas i stort av hästarna, är svåretablerade och trampkänsliga och därför mindre aktuella. Insådd bör ske året före betet skall användas, och kan ske i renbestånd med bra resultat. Tre avbetningar per år sliter inte för hårt på betet utan tolereras oftast väl av de flesta betesväxter.”
Här kan ni läsa hela försöksrapporten: slutrapportbetesforsokkorr
Bild från hippson.se
ProHäst 